Rokia Traoré

Dela den här recensionen:

Trots starka rötter i Mali finns där också en hel del pop i Rokia Traorés nya skiva. Hon använder konsekvent västerländskt trumset, elbas och oftast elgitarr, med italienaren Stefano Pilia som förste gitarrist. Samtidigt är det lätt att höra släktskapen med ökenbluesband som Tinariwen och den typiskt västafrikanska lilla banjoförfadern ngoni är viktig på många spår. Hennes röst är både kraftfull och sårbar, och texterna ställer frågor om samhället och livet. Hon sjunger lika obehindrat på franska, engelska som på modersmålet bambara.
På sången Ô Niélé hyllas den första kvinnan, den förstfödda och/eller den först gifta kvinnan i en polygam familj, med John Paul Jones (Led Zeppelin) som gäst på bas. Han hörs också på mandolin och röst på titelmelodin Né so som betyder Hem och berör flyktingkrisen. Enda lånade låten, Billie Holiday-sången Strange fruit kopplar det historiska förtrycket av afroamerikaner till dagens situation i Afrika. Denna starka kvinna skapar inte bara musik utan i högsta grad även politik.