Namna

Dela den här recensionen:

Höstlöven ligger som cornflakes på marken. Ersättningsbussen blixtrar förbi. Någon har glömt en vante på en parkbänk. Staden vaknar. Musiken förstärker vardagsbilderna. Jag tänker att det är perfekt musik på väg till jobbet eller vad man nu ägnar sig åt tidiga morgnar i slutet av oktober. Ingen sång, men titlar som My och vinden, Göra mönster och Till den lilla räven lockar, och musiken som Stina Hellberg Agback och Leo Svensson Sander skapar under namnet Namna är till sin natur berättande, med ett suggestivt sound och melodier som kommer nära.

Leo Svensson Sander spelar cello och synt och Stina Hellberg Agback harpa. Daniel Ögren, som också producerat, dyker upp med gitarr på ett spår. Ovanlig instrumentering, men de hittar en egen stig att utforska och jag saknar inte direkt några andra klangfärger. Svenska, närbesläktade Tape dyker upp i huvudet någon gång liksom amerikanska Tin Hat Trio som i och för sig hade helt andra instrument. Jag har inte hört jättemycket med Stina Hellberg Agback tidgare, däremot Leo Svensson Sander i många sammanhang (Tiny, Skogen, Gul 3 med mera). I Namna hittar de ett gemensamt uttryck som förhoppningsvis kommer att resultera i ännu fler skivor.