Loke

Den svenska vistraditionen bildar en kraftig klangbotten för Loke Nyberg på hans första fullängdsalbum på hela femton år. Sedan debutplattan Kärlekskalas för ett kvartssekel sedan har det kommit sammanlagt fyra album och två ep.

Häromåret valdes Loke in i den exklusiva skara som förekommer i En ny svensk visbok (Norstedts, 2024). I verket – en uppföljare till En svensk visbok från 2021 – förekommer ett urval av den litterära visan efter 1970-talet, och Loke har sällskap av storheter som Kjell Höglund, Ola Magnell, Marie Bergman, Dan Berglund, Sofia Karlsson och Laleh. Loke har även släppt en egen bok: Under jorden över himlen – Texter av Loke.

På femte fullängdsalbumet Någon form av fri fortsätter Loke på sin utstakade väg, med en nutida svensk visa som rymmer sömlösa övergångar i pop, jazz och därtill har drag av psalmer, gyckel och musikal. Låten Skymningsland känns som en släkting till Tom Waits svärdfiskstrombonstuk, och skivaktuella Lars Demian skulle kunna vara en annan referens. Spåret Göteborg, med sin tydligen obligatoriska blåssektion, sällar sig till en skara nutidssångpoeter – från Håkan till Valter – som besjunger Lilla London, men här ges i stället de inflyttade en röst och Eriksbergskranen liknas vid första anblicken vid en ”pärlemorportal”. Jo, det är innan livets alla bungyjump från hög höjd.

Loke har sin egen röst i vis-Sverige, och är en god berättare, det kommer särskilt tydligt fram i just den snabbrabblande då- och nutidsskildringen av Göteborg. Albumet Någon form av fri rymmer allt från syskonkärlek via skoltrots och ljusskyggt leverne till proletär poesi. Vi får hoppas att det inte dröjer femton år till nästan gång vi hör av honom.