Johnny Blue Skies & The Dark Clouds

Världen brinner och Sturgill Simpson väljer att fokusera på sex och dålig smak. Man hinner tänka att rebellen inte riktigt har haft örat mot marken den här gången, innan insikten att hedonistisk rock bottnad i svart funk naturligtvis är den mest självklara smockan mot den neo(nazi)konservatism och skenheliga MAGA-moral som har satt klorna i hemlandet. Sedan faller det mesta på plats.

Det oförutsägbara må ha blivit en smula förutsägbart när det kommer till den här mannen, men den gir som Mutiny after midnight utgör är alltjämt uppfriskande. Det svänger och spränger om dansant disco, muskelrock och, undantagsvis, den vidsynta country som en gång satte artisten på kartan. Renlärigt är det alltså knappast, men den musikaliska mångfalden är lika mycket ett statement som de fåtal gånger som Simpson blir ordagrant explicit om samtidspolitiken.

Stundtals låter det tämligen pregnant (som i rakrockande Make America fuk again och Excited delirium, fina kärleksförklaringarna Don’t let go och Viredescent, och i spacefunkiga Venus), annat är bara dumt men, för all del kul, inte minst då det friare tonspråket också fungerar som ett skyltfönster för det löjligt spänstiga bandet att glänsa. De gör hela den här spretiga resan dynamisk, jamfrisk och konstant underhållande.