King Crimson

Dela den här recensionen:

King Crimson var den ursprungliga måttstocken för vad som kom att kallas progressive rock. Vägen för bandet, och dess ledare Robert Fripp, har inte precis varit bred och rak. Upplösningarna har varit många, medlemsbytena än fler. Men sedan 2013 har bandet frodats med samma medlemmar (undantaget en trummis). 

Under denna sena, stadigaste period har gruppen varit en sjuhövdad best med tre trummisar och medlemmar från sättningar som går tillbaka till 1970-talet. Samt en växande spellista med låtar från de gamla skivorna, många som aldrig hade spelats förr.

Detta blev gruppens huvudsakliga raison d’être, och inga studioalbum med ny Crimson-musik har släppts på många år. I stället har de givit ut ett växande antal ”official bootlegs”, av vilka Music is our friend mycket väl kan bli det sista.

Music is our friend är en inspelning av gruppens konsert i Washington DC i september 2021. Det var den sista spelningen på en USA-turné som blev försenad i ett år, på grund av covid-restriktioner.

King Crimson excellerar trots den påtvingade pausen i turnerandet. Sångerna har tydligt blivit ett med musikerna; varje sextondel, förtecken, paus och taktbyte behandlas med både perfektion och passion. Spellistan har dock decimerats något från tidigare turnéer, men var så gott som densamma under hela USA-turnén. Men arrangemangen har dammats av, polerats, fräschats upp.

De nyaste sångerna är från 1980-talet. Tolkningarna av sångerna från debutalbumet från 1969 (In the court of the crimson king, Epitaph, 21st century schizoid man) har sina givna platser här, men för mig är det bidragen från albumet Red, från 1974, som står ut i den här konserten (Red, One more red nightmare och – framför allt – Starless). De är i mästarklass av kontrollerad glöd och intensitet. 

Efter USA-turnén avlutade King Crimson 2021 med åtta spelningar i Japan, efter vilka Robert Fripp menade att King Crimson hade nått sin fullbordan. Frågor om King Crimsons framtid har besvarats undvikande eller inte alls. Kanske är det ett budskap, en ledtråd, men det känns som en självklarhet att vad som kan vara King Crimsons sista konsertalbum avslutas med det långsamma, romantiska titelspåret till 1972 års, då det begav sig underskattade, album Islands, ett av fyra spår från en tidgare spelning under samma USA-turné.