Diana Jones

Dela den här recensionen:

Diana Jones är americanans nya fetisch. Berättelsen om flickan som växte upp i New York men fann musiken hos sin biologiska familj i Appalacherna är ett vackert skillingtryck.
Fast Diana Jones började som singer/songwriter i Janis Ians efterföljd. Inget hände dock innan hon gav ut den old timey-doftande My remembrance of you 2006, som blev en framgång på altcountryscenen. Hon fattade alltså ett smart karriärbeslut. Inget fel i det. Fetischeringen av hennes biografi är ännu ett exempel på unken äkthetsromantik.
Diana Jones har en malmklingande röst som fint spricker i det högre registret. På Museum of Appalachia recordings framför hon sånger i countryns 30-talsstil. Fiol, banjo och mandolin ger en stilren bakgrund, men utvecklar också en egen uttryckskraft parallell med den vokala. Lyriken växlar mellan religiösa motiv och socialt inriktade moraliteter.
Diana Jones arbetar med konstnärlig trovärdighet i en tydligt definierad tradition. Den existentiella trovärdigheten är ett skenproblem.