Skivrecension

Munich 2016
Solopiano

Keith Jarrett

Munich 2016

Skivbolag: ECM/Naxos
Recenserad av: Magnus Östnäs
Publicerad: 17 feb 2020

Dela den här recensionen:

Om bopen var Parkers och frijazzen Ornettes så är den improviserade solopianokonserten i jazz-konstmusik-hägnet Keith Jarretts. Utan Keith ingen Brad Meldau, utan Keith ingen Fred Hersch och heller ingen Esbjörn Svensson, skulle man kunna drista sig att säga. Ingen har med sådan precision blandat gospel med postbop, folk och Bach på det sätt som amerikanen från Pennsylvania.

Nästa år blir han 75 år men någon vikande vitalitet går inte att hitta i den aktuella soloinspelningen från den 16 juli 2016 i München. Tvärtom. Det är ett fördjupat spel som möter lyssnaren där Jarretts melodiska uppfinningsrikedom firar triumf. Munich 2016 består av tolv delar och rundas av med tre standardlåtar som Keith tolkar på sitt eget avklarnade sätt, med magisk hand och nya ingångar som öppnar de mest genomlyssnade: Answer my love, It’s a lonesome old town och Somewhere over the rainbow.

De tolv styckena inleds med ett slags osalig parafras på Humlans flykt körd genom Jarretts rumsfilter. Part III en impressionistisk fresk som utvecklar sig till en storslaget vemodig Jarrett-låt med lika oväntade som självklara brott. Part IV en gospel-bop-kantat som Bach och Mahalia Jackson skulle kunnat ha utvecklat varsin stämma i. Och så går det på.

Munich 2016 är fortsättningen på den solokonsertresa som inleddes 1973 med Bremen-Lausanne-konserten och där Kölnkonserten från 1975 kommit att bli det mästerverk mot vilket de andra bryts.

Sedan dess har Jarrett med jämna mellanrum gett ut soloinspelningar; från Carnegie Hall, från Paris, från La Scala för att nämna några. Jarretts förra soloutgåva var en antologi med inspelningar från ett par olika konsertsalar under turnén 2014. Munich 2016 är en enda kväll och det påverkar skivans andning i positiv riktning.

Kölnkonserten står sig och kommer att stå sig. Det är ett verk så stilbildande att den, liksom Miles Davis Kind of blue, nästan blivit banal att lyfta fram. Det ska man inte bry sig om. Ty varje gång man lägger någon av de två skivorna på svarven uppenbaras något nytt. Och stundtals blir även München-konserten som att få tillgång till och inblick i något av tillvarons mystik.


Fler recensioner

Annonser