Cristina Branco

Dela den här recensionen:

Fantastiskt fin skiva, låt mig säga det direkt. Den portugisiska sångerskan är på topp, musikerna och produktionen är utmärkta och temat – en samling kvinnoporträtt hämtade ur föregångaren José Alfonsos digra produktion – mycket spännande.

Liksom José Alfonso, eller Zeco Alfonso i folkmun, något av en hörnsten i portugisisk musikhistoria, har Cristina Branco lämnat den klassiska fadon för en musik mer lik låt säga singer-songwriter, med piano, dobro, gitarrer, saxofon, trummor och bas. Och tolkningarna av Alfonsos lyrik och musik är strålande.

Hon har tolkat Alfonso tidigare, på 2007 års Abril, men här rör det sig om en kraftfullare feministisk satsning (med reservation för att min portugisiska knappt räcker för att beställa en bacalao och ett glas alvarinho).

Jag fångas helt av den här musiken. Jag uppfattar det som om Branco (på sin nittonde? tjugonde? skiva) hittat en ny vokal frihet, tillåter sig att använda sin röst mer skyddslöst, om det är möjligt. 

Det är stundtals mycket gripande.

José Alfonso (1929-1987) var just singer-songwriter och blev med tiden alltmer politisk, och en viktig röst vid nejlikerevolutionen 1974, då välorganiserade officerare i armén med folkligt stöd störtade regimen och landet lämnade militärdiktaturen och erövrade demokratin. Konsekvenserna blev förstås enorma, nationellt och för landets många kolonier. José Alfonsos Grândola, Vila Moreno användes som signatur vid radioutsändningar som gjordes av den revolterande militären den 25 april 1974.

Han hade uppenbarligen en klarsynt blick också för den kvinnliga belägenheten och hur ett gott samhälle byggs av kvinnor och män.

Produktion och arrangemang är gjorda av pianisten Ricardo Dias.

Då är det bara att teckna sig för nybörjarportugisiska.