Natalie Maines

Dela den här recensionen:

Emily Robison och Martie Maguire var Dixie Chicks hjärta, hjärna och själ. När Natalie Maines kom med efter Robin Lynn Macys och Laura Lynchs avhopp var hon just bara en röst med kommersiell dragningskraft.
Som dotter till steelgitarristen Lloyd Maines lämnade hon tidigt Texas, trött på musiken hon vuxit upp med. Men hon gav countryn en chans med Dixie Chicks. När de två andra i trion bildade Court Yard Hounds häromåret var det på grund av stridigheter mellan Emily Robison och den ånyo countrytrötta Natalie Maines.
När hon nu gör en soloskiva är det därför inte överraskande att Natalie Maines närmar sig ett rockigare idiom med touch av både Fleetwood Mac och klassiska sydstatssångerskor som Bonnie Bramlett och Tracy Nelson. Hon framför låtar av Pink Floyd, Eddie Vedder och Jeff Buckley, och låter Ben Harpers slide smeta ner ljudbilden.
Det är en mogen produktion, men Natalie Maines är ingen nyansernas mästarinna. Hon hamnar i skuggan av den kvinnliga sydstatsrockens pionjärer.