Helena Davidsson

Dela den här recensionen:

Med tyngdpunkt på det naturlyriska sjunger Helena Davidsson på en personlig, stillsam och avslappnad stockholmska. Jag får känslan av ett lite ödsligt Sverige där sångerskan ”är på väg till Dalarna” på Väg 70, ”sitter och dricker te” i Kvinnlig list och ”aldrig kommer hon att bli fri” enligt Mellan hopp och förtvivlan. Men hon stöttas framför allt av Henrik Cederblom som producerat och spelar gitarrer, Johanna Nordström på keyboard samt Petter Eriksson som spelar bas. Några musiker tillkommer på enstaka sånger och bäst tycker jag om Oskar Stenmarks trumpet som lyfter Varmt hjärta kalla fötter till oanade höjder. Detta är riktigt stämningsfullt och i det öländska landskap jag själv omges av när jag lyssnar första gången tänker jag på grannön och Elisabeth Hermodssons mästervärk Vandring i gotländskt änge när jag hör Davidsson räkna upp diverse växter med konstiga namn i Mjukdån och Sprängört. Davidssons visa håller inte lika hög klass som Hermodsson men sommarkänslan är närvarande tack vare fina melodier och somriga texter.