Dee Dee Bridgewater

Dela den här recensionen:

Att ta sig an en bunt välkända, ibland nästintill utnötta, låtar och släppa dem på en coverskiva kan vara nog så vanskligt. I grunden bygger vokaljazzen i mycket på detta koncept, och nu är det dags för Dee Dee Bridgewater att ta sig an soulen och bluesen från sin födelseort Memphis. På nya albumet Memphis … yes, I’m ready har hon bokat in sig i Royal Studios, där Willie Mitchell spelade in en rad av Al Greens hits på 1970-talet. Rottrådarna går djupare än så: Willie Mitchells son Lawrence ”Boo” Mitchell har producerat inspelningarna ihop med sångerskan själv och dennas dotter Tulani Bridgewater. Och så har vi bandet där flera av medlemmarna hörs på just de där klassiska Hi Records-inspelningarna. Det har resulterat i en trevlig skiva, med tydlig kärlek till Memphis musikarv och en musik nedsänkt i soul, r&b, swamp-funk och allt det jordiga vi förknippar med rootsmusik från Memphis. Problemet ligger i låtvalet. Det är helt enkelt svårt att gjuta nytt liv i Elvis-evergreens som Don’t be cruel och Hound dog, eller soulpärlor som B.A.B.Y. och Try a little tenderness. BB Kings bluesklassiker The thrill is gone skvallrar lite om hur det känns.
Den extra kicken, det där överjordiska som de kända gamla inspelningarna äger, saknas till stor del här. Dee Dee Bridgewater sjunger som alltid briljant och vet vad hon gör, men jag saknar den kännbara, oundvikliga passionen.