Anne Marie Almedal

Dela den här recensionen:

Vacker norsk kvinna med mycket erfarenheter från Storbritannien, sjunger egna (mest), vackra sånger med vacker röst, om hjärta och smärta, längtan och ensamhet, med vackra stilla arrangemang, utan störande trummor. Känns det igen? Fördomarna stärks vid både första och andra lyssningen, det fastnar inte, känns jämntjockt, låtarna till förväxling lika, utom de båda med andra kompositörer: John Martyns May you never och David Gates If, som sticker ut.
Så småningom, efter noggrann närlyssning i hörlurar och medföljning i texthäftet, börjar andra kvaliteter att framträda, kanske något av det som Anne Marie Almedal kan ha avsett. Här finns subtiliteter i framförandet, i samspelet mellan textinnehåll och röst som skapar en extra dimension, som inte är så vanlig. Rösten nyanserar och fördjupar starkt ordens betydelse, den framför inte bara en text till musik. Kanske hon är lite blyg tänker jag, och risken är att lyssnare missar det djupare innehållet i hennes sånger. Kanske hon nästa gång vågar bli lite tydligare, till dess kan vi njuta av denna skiva, om vi bara lyssnar.