Libby York

Dela den här recensionen:

En vän till mig menar att jazzens bäst före-datum har gått ut. ”En gång i tiden”, säger min vän, ”var jazzen en naturkraft som fick förtorkade gamla gubbar och gummor att förfasa. I dag är det bara förtorkade gamla gubbar och gummor som lyssnar på jazz”. Vi vana läsare av Lira vet att min vän är ute och cyklar. Men ibland får hen vatten på sin kvarn. Som när vi tillsammans lyssnade på Libby Yorks skiva ”Memoris”. Min vän fick vibbar av jazz på kaféprogram och liknande. Förvisso fick jag det också. Skillnaden är att jag inte finner något problem med det.
Libby York är en relativ veteran inom jazzen som varit verksam sedan 1990-talet. Hennes nya skiva består mestadels av gamla jazzstandards vilket givetvis ökar känslan av gammeldagsighet. Libby York sätter tänderna i låtar som When in Rome,  Gershwin-klassikern Let’s call the whole thing off och Ella Fitzgeralds Give me the simple life.
Det är snarare låturvalet än Libby Yorks mogna och trevliga stil som är skivans problem. Mer eller mindre alla sångerna har gjorts till förbannelse och ger skivan ett mossigt intryck, som delvis förstärks av Yorks trevliga framtoning. Hon är dock duktig och har duktiga musiker omkring sig.
Sammanfattningsvis är skivan mycket trevlig. Men det är också dess problem. Memoirs saknar lite jävlar anamma och blir således inte något mer än just trevlig. Fast ibland räcker det. Dock inte för min vän.