Brian Chippendale/Mats Gustafsson/Massimo Pupillo

Dela den här recensionen:

Jag stoppar in laserfrisbeen i den lilla rosa Philips-spelaren och ut strömmar ett överjordiskt oväsen. Det låter som om Brian Chippendale (från Providence USA-baserade noiserock-duon Lightning Bolt) lyckats hacka sig in på NASA och kommit åt avfyrningsknappen för någon rymdraket. Chippendales armar rör sig runt runt runt trumsetet i ett tempo och med en frenesi som borde vara mänskligt omöjlig. Samtidigt fräser Mats Gustafssons liveelektronik så att de små högtalarna inte vet var de ska gömma sig. Massimo Pupillo (från Rom-trion Zu) eldar på bakom sin elbas och gör verkligen skäl för sitt namn när min rumskamrat gör stora ögon åt Pupillo.
Faces of fear. Transformed. Melted. Heter det första stycket som klockar in på strax över 32 minuter. Det säger sig självt att du inte kommer att få höra detta på P3 eller P4 den närmaste tiden. Men det är en sån styrka, en sån livsgnista bakom framförandet att inte ens min bekanta – som passerar förbi och lite förnumstigt börjar prata om musikalisk kvalitet och hur sån här musik bara går att uppleva live – att inte ens han förmår ta ner mitt intryck av denna trippla espresso. En häxbrygd mald med taggtrådschili och järnfilsspån.
Andra spåret heter Flesh. Transformed. Melted. och mäter 46 minuter. Det startar med elbasen uppskruvad och nedstämd till max. Arga ljud mullrar och borrar sig ut ur membranen. Lika mycket Sunn O))) och Melvins – med noise-fasoner i Wolf Eyes och Lightning Bolts anda – som någonsin det som brukar kallas frijazz. Brian Chippendale orerar som en annan Mark E Smith på fiskauktion.
Det krävs ett speciellt sinnelag för att smälta inför den här trions oglassiga rån-mitt-på-ljusa-dagen. Jag tar gärna några kulor till.