Väsen

”Redan?” är min första tanke när Väsen meddelar att de släpper ny skiva. Det har bara gått halvtannat år sedan det förra albumet, men gruppen har alltid varit produktiv. Under pandemin ägnade sig de annars flitigt turnerande Väsen regelbundet åt att liveströmma, både regelrätta konserter men även sändningar från Mikael Marins vardagsrum där de djupdök i enskilda storspelmäns repertoar och liv och blandade låtar, anekdoter och kunskapsförmedling.

Duon fortsätter att grotta ner sig på den här skivan, men nu snarare i ett geografiskt område. De har hämtat låtar efter en rad spelmän (varav en kallades just Melliken) som levde längs Dalälvens nedre lopp i Gästrikland och Uppland. Dessa blandar de med åtta egna kompositioner, och läser man inte på konvolutet är det ofta svårt att gissa vilka låtar som är nyskrivna och vilka som är traditionella. Allihop låter typiskt Väsenska – vilket ju i sig är en bravad med tanke på att gruppen förlorade sitt stilbildande sound för ett par år sedan när gitarristen Roger Tallroth lämnade Väsen efter ett trettiotal år. Men Mikael Marin och Olov Johansson har snabbt, faktiskt redan på förra skivan från 2021, skapat ett nytt Väsen-sound på duo, och även det är oerhört lättigenkännligt.

I de hela arton spåren växlar Marin mellan att spela understämmor på ett litet slags cello och att plocka basgångar på en nedoktaverad elektrisk viola, där särskilt den senare ger låtarna en egen karaktär. Olov Johanssons fyra nyckelharpor sätter också olika färger på dem, där oktavharpan i Brötpolska och den oerhört riviga kontrabasharpan i den traditionella Långdrösen i högsta grad ger låtarna särprägel. 

Men här finns många starka nummer, från en stillsam begravningsmarsch efter Melliken till ösiga polskor, vilket blir allt tydligare efter några lyssningar när de enskilda låtarna och deras olika karaktärer hunnit sätta sig i minnet. Oavsett hur många decennier Väsen spelat och hur många skivor de har gjort verkar lagret av hemknåpade och traditionella låtar i toppklass aldrig ta slut.