Tonbruket

Dela den här recensionen:

Tonbrukets sjätte album är, till skillnad från tidigare, helt befriat från röd tråd. Inget här hör ihop, vartenda ett av de elva spåren skjuter iväg åt helt olika, egensinniga håll. Så, naturligtvis går ingenting att stoppa in i någon trött musikalisk genremall. I stället försöker jag, tämligen febrilt, hitta andra sätt att ta mig fram. Vilken årstid är Tonbruket? Vilken tid på dagen? Men jag går lika vilse här. Masters of fog är nämligen året runt och hela dagen lång. Inledande spåret Masters of fog är meditativ skymning med drag av midnatt, men direkt i påföljande Am/Fm blir det fiol- och gitarrslingor mitt på dagen i en solig glänta. Eller nej, det blir snöig sommarkväll, eller …

Och så där håller det på. Kasten må vara tvära, men de känns antingen fullt logiska eller tillräckligt uppfinningsrika för att inte få en att tappa vare sig intresse eller humör. Det är cirkusmusik à la Lars Hollmer som tjurrusar rakt in i Johan Lindströms John Barry-agentgitarrer, vi får Martin Hederos fiol och värmländska pianoklink som lindar sig runt Dan Berglunds halvdistade bastoner – och hela tiden trummar Andreas Werliin tryggt på.

Och medan man som lyssnare sakta tappar precis hela hakan, spelar Tonbruket vidare. Snyggt. Säkert. Egensinnigt. I alla riktningar som finns.