Hannah Peel

Dela den här recensionen:

Hannah Peels tredje album är ett spännande, mäktigt och annorlunda gränsöverskridande verk – en rymdsymfoni i sju satser, där hennes elektroniska instrument samarbetar med ett 29 man starkt brassband, Tubular Brass, för att berätta den imaginära historien om Mary Casio, en åldrad kvinnlig musiker och stjärnskådare från Yorkshire, som drömmer om att resa ut i yttre världsrymden.
Elektronmusikern Peels temaskiva är inte en solokomposition för syntar, med brassinslag. Här agerar soundet från de anrika brittiska gruvortsbanden och den moderna elektroniska musiken på lika villkor. Man kunde ha förväntat sig en ljudmässig konflikt mellan de jordnära brassinstrumenten och syntarnas mer eteriska, utomjordiska sound, men de samarbetar i en närmast organisk enhet, skapar en naturlig, emotionell symbios; det finns till och med stunder när det känns oklart vilka ljud som härstammar från den ena eller andra instrumentgruppen.
Hela det 36 minuter långa äventyret är grandiost, drömskt och filmiskt. Men jag finner att jag gång på gång återkommer till det storslagna Sunrise through the dusty nebula, den hypnotiskt repetitiva Deep space cluster och den pampiga finalen The Planet of passed souls, med dess klassiskt inspirerade aria.