! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Sjuttiotalets proggrock

Marathon

Marathon I

Skivbolag: Egen utgivning
Recenserad av: Susanne Holmberg
Publicerad: 18 sep 2020

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Gruppen Marathon är något av ett fenomen. Tidigt på sjuttiotalet, 1973-1975, var de en trio tonåringar från byarna Nikkala och Seskarö, ett garageband som fått kontakt med varandra genom radioprogrammet Bandet går. Det var den då unge gitarristen Jonas Isacsson (senare Roxette, Hanson De Wolfe United, Eva Dahlgren, med mera) som hade skickat en demo till programmet och de andra bandmedlemmarna tog kontakt och de klickade musikaliskt.

Instrumentalbandet Marathon skrev sedan under en kort men intensiv tidsperiod en hel rad låtar som aldrig blev utgivna och det blev några spelningar i hemlänet. Men sedan splittrades bandet av geografiska skäl när Isacssons familj flyttade söderut. De två som blev kvar i Norrbotten var trummisen Janne Lundberg och basisten Anders Sandsten. 

I maj 2018 återförenades bandet, 43 år senare, för en spelning i Kalix, som skulle vara en ”kul grej”, nu med nytillskottet Hawkan Manderstedt på keyboards. Nu föddes idén att även spela in det gamla låtmaterialet i en studio på Seskarö. Så nu finns alltså Maraton I, om än endast digitalt tills vidare eftersom bandet förbereder för en trilogi, eventuellt på vinyl.

Det är en speciell känsla att lyssna på den här musiken, som att öppna en tidskapsel och dyka ner i en annan tid, då progressiv rock inte nödvändigtvis handlade om politik.

Det fina är att musiken verkar vara i sin originalform, det är bara det att musikerna har utvecklats och blivit bättre med åren får man förmoda. Att utöka bandet med keyboard var ju också ett genidrag. Det är svårt att definiera genre i det här fallet men melodiös jazzrock är kanske i närheten? Hypnotiskt orgelspel, rockiga gitarrsolon och mitt i allt ett stråk av svensk folkmusik är några ingredienser. 

Visst hörs det att inspirationskällorna till det här unga bandet var Santana, Merit Hemmingson, Kebnekajse, Allman Brothers Band och Frank Zappa för att nämna några. Men framför allt har de sin egen personlighet och jag tycker att resultatet är helgjutet!

Låtarna, till exempel La bolla, skiftar i stämning och tycks liksom berätta en historia. Likt ett gott vin så har den här musiken bara blivit bättre med åren.

 

Annonser