Charles Lloyd

Dela den här recensionen:

Två New York-konserter från 1965 som utgör skivdebut för en tidigare ohörd kvartett med saxofonisten (tenor och sopran) och flöjtisten Charles Lloyd i täten. Det sällsamma sällskapet består av gitarristen Gábor Szabó, Miles Davis basist Ron Carter och flitigt anlitade batteristen Pete La Roca. Samma sättning som på Lloyds då aktuella album Of course, of course, med undantag av att trummisen Tony Williams är utbytt.
Ett avslappnat flöde uppstår. Musikerna breder ut sig, tillåter sig att andas ut och spela klart. Låtarna är långa – ingen är under tio minuter – men bibehåller gnistan och intresset. Jag kommer att tänka på Eric Dolphy vid något tillfälle.
Det Nagra-bandade ljudet på första cd:n är efter omständigheterna att betrakta som fenomenalt. Tvåan är aningen ruffigare men fångar stämningen väl. Vid den här tidpunkten hade Charles Lloyd blott hunnit med två lp under eget namn, och kom från Chico Hamiltons band, där han också lärde känna Szabó.
Mycken omsorg har lagts ned på förpackning och design. Snygga foton av namn som Lee Tanner och Francis Wolff. Hela sex essäer, av skribenter som Don Heckman och Willard Jenkins.
Det dröjde inte ens ett år efter de här Manhattan stories-konserterna innan kvartetten med Charles Lloyd, Keith Jarrett, Cecil McBee och Jack DeJohnette bildats. Men det är en annan historia.