Hilde Louise Asbjørnsen

Dela den här recensionen:

Sorgset och kärleksfullt. Det är de två ord som nog bäst beskriver Hilde Louise Asbjørnsens första egenkomponerade album på norska. Hela plattan präglas av ett avslappnat musikaliskt uttryck, men där energi och framåtanda finns som en grundpuls som aldrig försvinner. Det finns knorrar i arrangemangen och en viss lekfullhet som lyser igenom precis lagom mycket.
På samma sätt som det finns knorrar i musiken finns det knorrar i texterna. Nog är det mesta tämligen sorgesamt – det finns också en stor portion längtan och kärlek. Uppfriskande nog en lycklig och besvarad kärlek, i stället för den hjärtekrossande som annars är så vanlig.
Förutom att Hilde Louise Asbjørnsen är en utmärkt låtskrivare är hon också en synnerligen kompetent musiker med förmågan att omge sig med andra musiker som med bravur lyfter fram såväl låtmaterial som sångerskan.
Jag är oerhört förtjust i Månesjuk och framför allt i balansen mellan sorgsenhet och kärlek, mellan det avslappnade och det energiska och, inte minst, i Hilde Louise Asbjørnsens sköna jazzpopiga kabaret-stil som både flirtar med en musikalisk tradition och hittar nya och egna vägar.