Devendra Banhart

En märklig, udda och samtidigt överraskande samling låtar fyller Devendra Banharts nya skiva. Hans röst går från släpande lågmäld till ljus och vibrerande. Lika opålitlig som skivan i sig. För det är tvära kast. Som när den geniala Fine petting duck övergår till en syntlåt på tyska. Eller det plötsligt blir till sydamerikansk jazz. Samtidigt är det hans röst och det lågmälda bakgrundsarrangemanget som håller ihop skivan. Med Devendra Banharts skicklighet är det en skiva som växer från den första till den andra lyssningen.
Mala är udda, utan att kännas krystad eller flummig. I stället suggestivt och genomgående intimt. Det som drar ned intrycket är att skivan är allt för ojämn. Vissa spår är intetsägande medan andra fastnar direkt. Trots det så är det en skiva som jag verkligen kan rekommendera. Lekfullheten förlåter allt.