Cheikh Lô

Dela den här recensionen:

Förra albumet Degg gui var delvis inspelat i Sverige och förärade Cheikh Lô det första Womex Artist Award som tilldelats en afrikansk artist. När den skivan släpptes hade det hunnit gå fem år sedan föregångaren. Det verkar som tidens gång är irrelevant för Cheikh Lô, för nu är den senegalesiska stjärnan tillbaka med sitt första nya album efter en dubbelt så lång paus, på hela tio år. Skönt att kunna konstatera att Maame är ett vänligt ljudande album som vinner över lyssnaren ganska så omedelbart.

De traditionella västafrikanska tongångarna och rytmerna får sällskap av Cheikh Lôs tekniskt drivna men känslofyllda gitarrspel. Influenser från andra håll märks också, men det afrikanska står hela tiden i centrum på Maame. Detta i låtar som genomsyras av Lôs andliga intresse. Sånglyriken handlar bland annat om Afrikas utveckling (i en låt som lunkar fram i reggae-takt) och om statslöshet (Lô har verkat som ambassadör för UNHCR). Inte för att jag alltid förstår innebörden, eftersom låttexterna omväxlande är på wolof, dioula, malinké och franska.

Skivan är inspelad under lockdown-perioden, då Cheikh Lô passade på att bygga en helt egen hemmastudio. Han komponerade och arrangerade en växande hög med låtar, för att sedan anlita sonen att agera tekniker under inspelningarna.

Låtarna domineras av en luftig och akustiskt klarsynt ljudbild, även om det såklart finns elgitarr, elbas och annat här. Lô spelar själv gitarr, trummor, timbales, congas, shakers – och kan skönjas bakom sig själv med bakgrundssång. Andra musiker kommer från Afrika, Nordamerika och Europa, men allt låter ändå väldigt västafrikanskt. Ibland smittat av rumba, ibland av salsa, och ibland av blues. Musiken är inte utslätad – där haltade föregående album Degg gui något – bara inbjudande.

Välkommen tillbaka (även om du varit hemma mest hela tiden), Cheikh Lô!