Yeahwon Shin

Dela den här recensionen:

Jag har ett så kallat komplicerat förhållande med ECM. Vi möttes när jag var blott en tonåring och det var vackert, fantastiskt och känslostormande. Det var Keith Jarretts Kölnkonsert som verkligen fanns där i vått och torrt. Därför blir jag alltid lika upprymd när jag ser en ny release från skivbolaget. Denna gången är det Yeahwon Shins Lua ya som jag har i min hand. Shin möter på detta album Aaron Parks på piano och Rob Curto på pianodragspel. Lua ya innehåller bland annat originalmusik av Shin och sånger från hennes uppväxt i Korea. Shins röst är unik och så skör att man liksom vill ta hand om den, ge den en kram och en varm säng att sova i. Den passar dessa lugna sånger fint, men jag saknar en annan energi än den stillsamma. Travel blue (Shin/Parks) sticker ut och har lite av den kraft som jag tycker fattas överlag på skivan. Lua ya är tillägnad barn och mödrar över hela världen och visst är det vaggvisestämning som råder från första till sista spår.