! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Folkvisa

Jan Hammarlund

Löst folk

Skivbolag: Skördemåne/Border
Recenserad av: Bengt Edqvist
Publicerad: 12 nov 2013

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

En av sakerna Jan Hammarlund ska ha en stor eloge för är att han alltid varit en föregångare inom visvärlden när det gäller skivors teman och textmässiga innehåll. Han har letat upp sånger av tidigare okända vissångare som Violeta Para, han har skrivit visor som sedan andra artister snott och mer eller mindre gjort till sina och han har haft ett genustänkande i sina texter långt innan ordet var uppfunnet.
När han nu kommer med en skiva med gamla och aningen slitna skillingtryck blir man därför lite förvånad och i viss mån besviken att han inte ansträngt sig för att hitta lite mer ohörda visor. Bortsett från de två Carl Jonas Love Almqvist-visorna, som är spännande textmässigt och till vilka Hammarlunds sångstil funkar bäst.
Musikaliskt då? Historiskt sett har ju durspel och gitarr varit instrument som ofta stöttat dessa gamla skillingtryck. Men i denna skivas sättning ligger också dess stora styrka – någon måtta på traditionalismen får det väl vara, tänkte kanske sångaren här. Instrument som valthorn, dobro, basklarinett och elgitarr gör tolkningarna musikaliskt fräscha liksom en skönt knäppt banjo. På ett par längre ballader kompar Hammarlund själv på gitarr och han vet hur man stöttar en visa på stålsträngat även om jag föredrar visor med fler instrument.
Jag var mycket förtjust i Jan Hammarlunds sångröst i början av hans karriär men med tiden har den skolats och ibland tar han i med sitt ibland konstmusikaliska sångsätt så att han nästan kan väcka de döda i visorna. Dessutom tycker jag att instrumenten mixats för svagt jämfört med sången. Svagheten hos många yngre folkvisesångarkollegor är att de månar mer om sin egen rösts ypperlighet än människorna de besjunger. Här ligger sångaren ibland farligt nära den gränsen. Men när han inte gör det, ja då tror jag på Jan Hammarlund. Att jag trots mina invändningar gärna lyssnar på skivan tre gånger på raken betyder ändå att det inte är något dussinverk detta. Och att ha en sångröst lika lättigenkänd som koltrastens, det är få förunnat.
Med hyfsat behärskad vissång, två stillsamma gitarrer varav en elektrisk, når skivan sin topp (förutom i Almqvist-visorna) i den berömda vackra visan om Liten Karin.

Annonser