! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Visa, typ

Miklo & De Närmast Sörjande

Ljuvbitter blues

Skivbolag: Egen utgivning
Recenserad av: Bengt Edqvist
Publicerad: 2 jun 2015

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Något säger mig att Miklo är en blygsam typ som är osäker på sina egna kvaliteter. Det intrycket får jag av bandnamnet. Miklo kanske tror att detta är musik som bara uppskattas av släkt och vänner? Dessutom ger han ut en fem-låts-cd. Demo för att känna sig för, ungefär.
Till hans enda försvar skulle vara att detta är hans hittills enda repertoar. I så fall är det ju bara att köra vidare, fatta pennan och sätt dig i din poetvrån, för det är personligt, vackert och emellanåt stillsamt balkansvängigt. Lite Tom Waits-influenser möjligen men med en betydligt ljusare röst. En dyster tramporgel, banjo, trummor, gitarr och klockspel är Mikael ”Miklo” Anderssons egna bidrag till instrumenteringen, förstärkt med lite blås, några fioler och trummor och bas. Jag tänker på en kabaret. Bitterhet i sång och texter.
Musikaliskt är det förutom alla väl valda instrument också mycket snyggt arrangerat. Skön andrastämma sjungen av Kristin Freidlitz på Dragerade tårar. Jag har bara en sak att invända och det är just att skivan är för kort. Så när jag lyssnar på avslutande vackra valsen Öppna kort bakom lyckta dörrar finns en tanke i mitt huvud: Jag  spelar den igen. Förresten: glöm inte att sitta kvar under eftertexten, där kommer en bonusvisa, och den dröjer, det var ju också lite blygsamt originellt.

Annonser