Klas Nevrin Ensemble

Dela den här recensionen:

Det börjar inkännande, med prövande klanger som en gång svenska Iskra eller Art Ensemble of Chicago. Kompositionerna vandrar eftertänksamt längs en tankebana som inte direkt är linjär, en ny sammansättning som ändå ter sig rätt självklar i efterhand. Musiken cirklar runt både Charles Ives och öppna prärier, Bill Frisell, modern mikrotonalitet och spräcklig tenorsax – men den tänker sitt. Både långsam lyrisk melodiomfamning som i Quasi-Flamenco och ett klassiskt friläggande av hjärtrötterna som i Revamped. Den försynta fiolen kommunicerar liksom inifrån och arbetar sig ut mot lyssnaren, det yvigare träblåset gör på sätt och vis tvärtom, fångar lyssnaren först. Båda fungerar.
Kvintetten med Klas Nevrin på flygel, elförstärkta tangentbord, cittra och kompositioner (utom ett stycke av György Ligeti), Per Texas Johansson på klarinetter och tenorsax, Katt Hernandez fiol, Vilhelm Bromander kontrabas och Ricard Österstam trummor utgör en ensemble där tanke och fantasi föder varandra. Teaterstudio Lederman har än en gång varit en utmärkt spelplats, och det beror väl inte bara på foajéns disiga speglar där man måste skärpa sin föreställningsförmåga för att kunna skåda in i dem.