Joel Lyssarides

Joel Lyssarides brukar väl spela i moll? tänkte jag vid första lyssningen. Här spelar han också i dur eller åtminstone kan tonerna sväva ljust och lätt. I botten finns något dystert, kanske Lyssarides själv eller tillståndet på jorden, men ur det mörkare springer ljusare toner som en hoppets källa, för jorden, pianisten och alla vi människor.    

Vid fler lyssningar på albumet Late on earth fördjupas musiken, breddas och fylls på. Hur mycket var komponerat? Hur mycket improviserades? Det troligen noterade och det troligen improviserade spelar i och ur varann, kanske går gränsen mellan konstmusikaliskt och jazzigare?

Varje låt är ju en jazzmusikers egendom. Men Lyssarides spelar än mer personligt. Han spelar självbiografiskt – ja, autofiktivt. Som att han skriver ord i tonerna, varje stycke blir en dikt och styckena blir tillsammans en berättelse med skiftande tankar och känslor. 

Bortom bergen inleder som utgångspunkt. Den kunde vara en svensk folkvisa men är en komposition av Lyssarides. Life in between låter just så: förr kontra framtiden. Lite tyngre, nervigt och tankefullt. I Never alone spelar Lyssarides först solo men så kommer Niklas Fernqvists kontrabas in, hälsar och spelar med. Raqs Sharqi kan ha arabiska rytmer men tyngre och mer tvära, liksom avhuggna. Intermission är stilla, från samma rum som Erik Satie och Roger Eno. Än mer flödande minimalistisk är Folie à deux. Titelspåret, som avslutar, väntar jag med att kommentera. 

Joel Lyssarides kan slå ett tungt pianoackord med högern och samtidigt spela lätta, ivägflyende toner eller rentav galoppera med vänsterfingrarna. Medmusikerna är två, alltså basisten Fernqvist och Rasmus Blixt på trummor. Främst basen men också trummorna samspelar, ordagrant, lyhört nära med pianot. Men aldrig liveget, bas och trummor skapar också varsitt musikaliska utrymme.     

Titelspåret Late on earth är en stilla, drömsk bön. En gospelballad, eventuellt hoppfullt (eller inte). Här ska du inte missa att höra hur Lyssarides betonar pauserna, att han spelar pauserna lika mycket som han spelar tonerna. Han avvaktar, låter en ton klinga ut innan han spelar nästa. Det är andlöst. Lyssnaren får plats mellan två toner.