Daniel Ögren

Dela den här recensionen:

När Fan blir gammal blir han intresserad av gitarrister. Det är därför man kan se mig i publikhav med blicken flackandes åt scenens ytterkant. Detta gäller inte minst när jazzskolade Daniel Ögren förstärker Anna von Hausswolffs spelningar. Ögren har en omistlig förmåga att brodera ut monotona gitarrfigurer, ibland nästan utan att ändra grepp.
Nuförtiden är väl cd-formatet snudd på lika obskyrt, men att Ögren väljer att släppa nya, egna albumet Laponia II på kassett är ändå en fingervisning om att han är medveten om dess udda karaktär. Det surrar, det bankas och de olika akustiska instrumenten ger ifrån sig spridda toner och ljud som inte känns helt bekanta. Kassetten lämnar en känsla av naturljuds egen oregelbundenhet, något som förstärks av titlar som The lakes och Vind i skogen. Det är spännande och experimentellt, men jag kan inte låta bli att greppa hårdast fast vid de mer konventionella och minimalistiska jazzspåren som Vinden och Man sa att han inte hade någon stil.