Amadou & Mariam

Dela den här recensionen:

Amadou Bagayoko gick ur tiden i april. Då hade den maliska duon under sju år komponerat och spelat in det som nu presenteras som en avskedsskiva från Amadou & Mariam. För Mariam Doumbia har det sista slutförandet och de efterföljande intervjuerna förståeligt nog varit känslosamma processer.

Titelspåret släpptes som en hyllning och en singel redan sex veckor efter Amadou Bagayokos bortgång, och är en obeveklig afro-psychrock-ökenblues-stänkare. Omisskännligt Amadou & Mariam, med en rejält tilltagen dos av Bagayokos kraftfulla elgitarr och ståtliga stämma.

Störst genomslag bland duons tidigare utgivning fick 2004 års Manu Chao-producerade, Grammy-nominerade Dimanche à Bamako, och på ett ställe på nya skivan låter det som om herr Chao faktiskt dyker upp incognito. På låten Mogolu står han som medkompositör och det där cuatro-ljudet liksom många drag i låten känns igen från Chaos egen karriär. En som faktiskt medverkar med namn är kongolesiske rapparen Fally Ipupa, på den småstötigt ökengungande Sonfo.

I övrigt är det mest Amadou & Mariam som vi kommit att känna dem. Ibland går duon dock vilse en aning. När Amadou & Mariam är som poppigast, som i fluffiga låten La vie est belle, där de tagit in Londonbaserade globalgroovaren Busy Twist, förlorar de mig tyvärr. Då kliar det i fingrarna och jag vill hoppa till nästa låt.

Som tur är händer det sällan, för i det stora hela är L’amour à la folie ett mer än värdigt avsked från två starka röster inom afrikansk musik. Fast Mariam Doumbia lär vi få höra mer av.