Buika

Dela den här recensionen:

Så kan man sammanfatta Buikas sjätte album som bara befäster Buikas ställning som en av de absolut största rösterna i världen – om någon nu tvivlade på det. Denna skiva är något personligare än hennes tidigare, sammanlagt tolv låtar varav fem egna kompositioner och flera covers. Plattan är inspelad i New York, Madrid och Miami Beach (där Buika bor för närvarande) med bland andra den kubanske pianisten Iván ”Melon” Lewis och percussionisten Ramón Porrina som båda är medproducenter tillsammans med Buika själv. I sättningen ingår flera flamencogitarrer, trummor, trumpet, keyboard och bas förstås. Därtill några som körar.
Buika är som Buika är, och hon sjunger som hon sjunger: uttrycksfullt, hest, sensuellt med en rökig whiskeycigarröst (som också kallats ”djurisk”). Mycket starrrrka och stoooora känslor – kärlek, passion, sorg, vemod – som alltid i latinmusiken och i synnerhet i flamencon som Buika tolkar på ett ovanligt koncentrerat och själfullt sätt: personligt (med afrikansk touch), ibland på ett nästan rått sätt med sin omfångsrika röst och improvisationsförmåga.
Några ”star moments” på skivan: Buikas flamencojazztolkning av Jacques Brels kalssiker Ne me quitte pas (!), de självskrivna och dansanta Sueño con Ella och Cómo era, den mycket inlevelsefulla Santa Lucía samt Abbey Lincolns finfina klassiker Throw it away vilken Buika också lyckas blåsa nytt liv i. Hon sjunger den med sådan inlevelse att texten får den uppmärksamhet den förtjänar. Titellåten La noche más larga är en vemodig, själfull ballad av egen penna. Skivan innehåller en cover på Billie Holidays Don’t explain, som även denna förvandlats till en flamencojazzlåt à la Buika. Mycket fint. På spåret No lo sé gästspelar gitarristen Pat Metheny.
Som helhet har plattan starka vibbar av kubansk musik, flera medmusiker har ju rötterna där. En helt underbar skiva fullt av vibrerande musik.