Tino Contreras

Dela den här recensionen:

Lite mexikansk jazz, kan det vara något, kanske? Ja, varför inte om det svänger så pass hårt som med snart 100-årige trum-slagaren Tino Contreras med vänner. Hans sväng känns både urgammalt och nytt på samma gång, det bakar friskt ihop frijazz, exotica, tradjazz och någon form av svår-definier-bar loungekänsla och sprittande afro-latin groove-glädje. 

Naturligtvis vilar hela albumet på trummor och percussion. Någonstans i gränslandet mellan centralamerikanskt sväng och 3/4-jazz lägger Contreras, tillsammans med sin son, den oerhört trygge basisten Valentino Contreras, en stabil grund som blandar tassande swing och pulserande, uppmanande explosioner. Runt det hela svävar små percussiondetaljer, spöklika conchtoner, orgelslingor och andra små uppkäftiga instick som ger ytterligare färg.

Melodiskt drivs det mesta av saxofonisten Luis Calatayud som, då och då, får lämna plats för pianodrillar signerade Jaime Reyes som – på skivans kanske mest melodiska spår, Malinche, – får välkommet sällskap av en vänlig gitarr.

Att Contreras har 75 års musicerande i kroppen känns. Hela albumet andas tradition och självsäkerhet, men allt kryddat med en lekfullhet och nyfikenhet som gör att det höjer sig över mängden.