Krokofant

Dela den här recensionen:

Den norska trion Krokofant skapar en högst egensinnig hybrid mellan tyngden och precisionen i King Crimson-inspirerad progrock och intensiteten och improvisationselementet i frijazz. I inledningsspåret Polyfant upprepar gitarristen Tom Hasslan ett synkoperat, blytungt riff i flera minuter medan saxofonisten Jørgen Mathisen manglar fram ett tjutande saxofonsolo och trummisen Axel Skalstads oerhört intensiva spel är slamrigt och spretigt men samtidigt med stor exakthet.
Dessa avsnitt avlöses plötsligt av ett gemensamt, genomkomponerat riffande. I andra spår är solistrollen övertagen av Skalstad eller Hasslan, men konceptet är detsamma med improvisationer över skrivna ackompanjemang.
Skivan avslutas med den nästan tretton minuter långa Castaway som med Krokofant-mått mätt närmast kan kallas en ballad, och som bygger på stämningar och ett långt utdraget crescendo snarare än öronbedövande improviserade solon.