Olle Vikström

Dela den här recensionen:

Med lätt hand och nyfiken blick genomkorsar Olle Vikström och hans tre medspelare åtta låtar av olika längd och sort. En Lars Gullin-pastisch med kortklingande gitarrljud från en clavinet som ackompanjerar det mjuka barytonsaxofon-pyset, Malvina Reynolds Little boxes, kanske en blues och en skumpig dänga som lätt fastnar, bland annat.
Vikström på saxofoner, klarinett och komposition. Hans träblås är inte hett, men kan bli insisterande. Det är sökande personligt och något korthugget. Mjukspräck ibland med ett mått sentiment i melodiken. Tomas Sandströms trumstockar knattrar kontrast mot det prövande och försiktiga, och basen med Emil Skogh både klättrar upp längs skalorna och knuffas lite och bottnar säkert. Martin Jutéus vänder och vrider på melodin, klinkar lustfyllt på sin clavinet, som står ut i ljudbilden. (Det är en sorts elektriskt förstärkt klavikord som tillverkades på 1960- och 70-talen och då mest användes i populärmusik som funk och reggae.)
Kranen är ingen uppvisning utan en lekfull, oslipad kommunikation, melodierna och instrumenten är tydliga. Sättet de låter klanger och instrument mötas och korsas, skapar en sammansatt och fördjupad musik av enkla element. Elegant – på denna debut-vinyl i eget namn.