Abou Diarra

Dela den här recensionen:

Västafrikansk musik har många kopplingar till blues och rock och ibland går länkarna tillbaka till Afrika och kör ett varv till. Det här är definitivt attraktiv musik om man, som jag, från början har västerländsk musik i kroppen och vartefter tagit på den ena färglada kostymen efter den andra från andra delar av världen.
Rokia Traoré från Mali brukar jag och många andra lyfta fram som ett paradexempel på hur kul det blir när västerländsk rock studsar tillbaka efter en extra vända i Afrika. Abou Diarra är ett annat lysande exempel. Ännu i början av sin troliga världskarriär. I grunden handlar det om traditionell västafrikansk musik från hans Wassulu-region på stränginstrumentet kamale ngoni, som Abou Diarra hanterar som en mästare, samt hans fina enkla melodier och sångtexter. Bara det värt beundran.
Men så lägger han till influenser från jazz, blues, rock, funk och en krydda modern electronica – och resultatet blir fantastiskt. Det feta bluesiga munspelet på några av låtarna i traditionell afrikansk stil ger nästan rysningar av välbehag. Musikerna i Donko Band och den franske inspelningsledaren och arrangören Nicolas Repac lyfter känsligt fram Diarras egenheter som sångare och ngoni-spelare. Han spelar på sitt gamla instrument som om det inte behövdes komp, han kör elgitarr och bas själv. Som krydda kommer mamma Koyan Diarra in med samplad sång i Koya blues, och mästaren Toumani Diabaté med sin kora i två låtar.
Abou Diarra och hans vänner vill man gärna höra mer av. Och det tror jag vi kommer att få göra.