Max Agnas Trio

Dela den här recensionen:

Lovord från internationella storheter som Pat Metheny och Larry Grenadier. Faschings solistpris innan han ens hann bli tonåring. Svenska jazzpianisten Max Agnas har mycket att leva upp till när han nu släpper en skiva med sin trio. I fjol kom Agnas Bros senaste album Lycka till med musiken, och just den hälsningen landar i god jord i och med Max Agnas Trios släpp.

För detta är i sanning en lycka att lyssna på. I Agnas Bros interagerar Max Agnas med bröderna Kasper på elgitarr, Mauritz på kontrabas och Konrad på trummor, och släktbanden ger förstås ingångar till en alldeles särskild sorts musikalisk telepati. Men Max Agnas Trio ligger inte långt efter i samspelets konst. Ja, okej, Mauritz Agnas är ju med på kontrabas här också, förstås. Ihop med Sebastian Voegler bakom trummorna skapar brorsan Mauritz en stabil rytmisk grund som tillåter de tre att göra utflykter varthän musiken bär dem.

Det är en eftertänksam, ofta stillsam pianojazz (en låt heter just Långsamt). Den klingar lyriskt i svensk anda, med klart musikaliskt släktskap med föregångare som Jan Johansson och Esbjörn Svensson. Med små medel leker Max Agnas med traditionen, och bollar med tonerna på ett vis som får mig att undra hur det kommer att låta när Max Agnas närmar sig 25-årsåldern, de tretti-fyrti-femti …

Det känns som att den här pianisten kommer att stå pall – och sitta pall – länge, länge. Agnas kompositioner känns självklara och det skulle inte förvåna mig om större aktörer inom jazzskivvärlden kommer att vilja plocka upp honom inom en snar framtid. Kanske släpps hans musik om några år i vita digipak med någon tavla ur skivbolagsbossens konstsamling?