Østerlide

Dela den här recensionen:

Traditionella folksånger är vad norska trion Østerlide spelar, men på ett ytterst säreget sätt. Liv Ulviks blida och stundtals ytterst ljusa sopranröst avverkar den ena versen efter den andra i dessa versioner som i vissa fall har en hel del sådana, och dessutom omkväden. Ingen av de sju låtarna är kortare än fem minuter, den längsta nästan sjutton. 

Kontrasten mellan Ulviks sång och instrumenten är desto större. Ulrik Ibsen Thorsrud mal på ganska så återhållet med bultande bastrumma och knattrande slagverk, medan Andreas Haddeland spelar plonkig afghansk rubab i öppningsspåret och gitarr i andra låtar. Åtminstone enligt vad det står i texthäftet, men klangerna är många gånger omöjliga att placera. Ofta elektroniska, ibland skarpt skärande toner och pulserande borduner, andra gånger, som i titelsången, mjuka och svepande och liksom tonar fram utan någon tydlig början. Och så överraskar Østerlide igen, genom att förvandla Riddaren till den djupaste blues, full med tung slidegitarr och minst lika glidande rösttoner. Mäktigt! 

Detta är sannerligen en kreativ trio, och deras tolkningar är dramatiska, spännande och minst sagt mångskiftande.