Tamikrest

Dela den här recensionen:

Tinariwen har inte ensamrätt på sugande suggestiv ökenblues som vandrar från Sahara hela vägen till Sverige. Tamikrest är kusinerna från öknen med ett snarlikt sound, men ändå inte. Musiken på Kidal är snarare lite softare. Men det vilar en liknande stjärnklar-ökenhimmel-känsla över elgitarrerna.
Kidal i albumtiteln är en stad i Mali, omgiven av vidsträckta ökenlandskap. Det är där gruppen Tamikrest bildades av musiker från tuaregfolket. Kidal agerade huvudstad i Azawad efter 2012 års tuareguppror. Sedan tog Al Qaida över, och åter senare franska trupper. Inte konstigt då att Tamikrests fjärde studioalbum är inspelat i Malis huvudstad Bamako, belägen vid floden Niger.
I låtar som Wainan adobat och War tila eridaran står elgitarrerna i centrum, men till ett medryckande coolt bas- och trumspel. Adoutat salilagh har ett slags funkigt beat som samtidigt skulle passa att spela efter låtar med The Smiths eller tidiga Dire Straits. Ehad wad nadorhan är så där drömsk och hypnotisk som en vakendröm med en ändlöst kringströvande Daniel Lanois skulle kunna te sig.
Ousmane Ag Mossa heter Tamikrests sångare och leadgitarrist och han har berättat att de flesta låtarna är skrivna just i öknen. Hettan ovanifrån är obeveklig och en stunds svalkande skugga är önskvärd. Musiken på Kidal är precis sådan. Spisa skivan och vintern försvinner, även om den kanske inte bjuder något nytt under ökensolen.