Kassi Valazza

Dela den här recensionen:

Trångbodd är den samtida americanan onekligen. Allt oftare behöver storsläggan lyftas för att guldkornen ska blottas på andra sidan muren av gitarrer och skägg. Kassi Valazza har alltjämt, på några få år, själv brutit igenom gyttret för att träda fram som ett av traditionens mer löftesrika namn. 

Hon gör det med atmosfäriska men rättframma sånger, där den akustiska gitarren som huvudsakligt drivande instrument återkommande flankeras av smäcker pedal steel, blås och spänstiga elektriska gitarrer. Sjunger gör Valazza utsökt. 

Rotad i countryn bänder artisten traditionsmedvetet men uppkäftigt uttrycken mot folk (oftast amerikansk men stundtals också brittisk) och psykedelia. Hon låter musiken bära poesin och gör balansakten dem emellan till mer än bara klädnad för den andra. Förhållningssättet om inte attacken delar hon med en sådan som Israel Nash och för all del Joan Shelley eller Aoife O’Donovan, snarare än med mer omedelbart nämnbara samtidingar som Courtney Marie Andrews och Caroline Spence. 

Det är ett lika sinnligt som själsligt spel för lystna öron som ljuder vackert så det förslår.