Anders Boson Jazz Ensemble

Dela den här recensionen:

Jag känner mig genast trygg när tonerna från Anders Boson Jazz ensemble börjar spridas från högtalarna och fylla mitt vardagsrum. Och katten sover lugnt vidare och rycker inte till och blir stel som den oftast gör av musik.

Efter att i många år ha rört sig bland rummen av främst pop och soul har Anders Boson nu tagit ett tydligt steg rakt in i jazzen. Förutom Boson själv på sång och trumpet hör vi Axel Mårdsjö, alt- och tenorsax, Jakob Sollerman, trombon, Simon Westman, piano, Olli Rantala, kontrabas och Michael Edlund på trummor. Det är Bosons egna kompositioner som står i centrum men albumet öppnas med en isklar tolkning av Carla Bleys låt Lawns och längre fram får vi en ypperlig version av Bon Ivers Blindsided.

Först tänker jag att det är lite tråkigt, att det liksom känns som att jag har hört den här skivan förut. Det brukar krävas flera lyssningar innan musiken landar och här finns inget som förvånar eller ställer sig frågande inför mina öron. Men snart upptäcker jag hur jag sitter och ler, hur musklerna slappnar av. Jag märker hur jag njuter för fulla muggar. Bosons röst är som körsbär, liten och anspråkslös vid första anblicken, men tydlig och läskande när man får tag på den. Den glider obegripligt lätt längs med tonerna.

Skivan hittar den där musikaliska punkten i mig som gör att jag smälter, kapitulerar. Den är som ett musikens klimax, man översköljs, drabbas, utan att varken kunna eller vilja förklara hur det kunde bli så här.