Sväng

Dela den här recensionen:

En resa på väg till munspelens Shangri-La, Karja-La, är denna skiva. Uppenbarligen via Bulgarien, där några låtar utspelar sig, enligt de intressanta texterna om deras bakgrund. Men en hel del är också finskt. Lite som Kaurismäki möter Kusturica, men på munspel.
De fyra finska pojkarna i Sväng är inte det minsta publikfriande, somliga låtar är svårlyssnade som en Wagneropera, men något kortare, speciellt i början av skivan. Men där finns även det vackra melodiska, som en brudmarsch tillägnad Eero Turkka och hans bulgariska fru.
En annan Eero, med efternamnet Grundström, är numera min stora idol sedan den fantastiska skivan med Juuri & Juuri från 2013. Inbillar mig att han står för det mest suggestiva här. Det är svårt att veta riktigt vem som spelar vad, men kanske gör det inte så mycket. Helt klart är dock att Pasi Leino spelar på ett basmunspel som skivan inte skulle klara sig utan. Nämnas bör också Jouko Kyhälä på harmonetta, ett märkligt munspel som ser ut som en skrivmaskin. Jag tror man kan spela melodi och ackord på det samtidigt.
Min favoritlåt på skivan, Niilon polska, visar att jag av alla munspelsgenrer ändå gillar bluespolska bäst även om tangorock och balkanboogie också svänger.