Isabells Sekt

Dela den här recensionen:

Som om alla improviserar. Också orden verkar få sina melodier i stunden. Det känns så: som om allt sker vid lyssningstillfället. Var och en av de sex medlemmarna i Isabells Sekt söker sina respektive uttryck, lockar fram sina känslor och gräver ut sina erfarenheter, med utgångspunkt från en grundstämning.
Isabell Gustafsson-Ny, som spelar piano, har skrivit orden och satt de toner som eventuellt finns på papper. Hon är för övrigt generös, spelar ofta själv bara några toner som anslår stämningen, för att sen släppa de övriga fria. Som redan i förstaspåret, Allt som sker, där Marta Forsberg inleder på strävt gnisslande cello (eller om det är fiolen).
Så kommer vokalisten Emma Augustsson och sjunger duett med det såglika stråkinstrumentet. Sen dags för klarinettisten Lisa Grotherus, som på samma gång ansluter sig och spelar längs sin egen väg, skapar en annan stämning, kant i kant.
Simon Andersson, trummor, och Emil Skogh, bas, tillkommer och släpps fria i sina improvisationer. Gustafsson-Ny lägger tystlåtna, försiktigt jazziga toner i botten. Det går från konstmusik i en stund till jazz i nästa, från avantgarde till mer ordnad jazz. Och jag är fortfarande bara i förstaspåret, redan där lever den här ep:n upp till titeln Kalejdoskop.
I vissa låtar, som titelspåret och Folkungagatan, kan Isabell Gustafsson-Ny ta större plats och bli mer av en, låt säga, vanlig jazzpianist. Hon växlar upp till ett jädra sväng. Men plötsligt stannar hon, kommer på sig med att hon ska ju släppa in de andra. Och så tonar hon ner sig själv igen.
Isabell Gustafsson-Ny skapar verkligt generös jazzmusik, där varje medlem ges de möjligheter hen vill ta sig. Ja, hör kontrabasens och trummornas långa intro på Miljarder dyra bilar, innan pianot klinkar några toner men strax slutar, för att ge plats åt klarinetten, så sången och sen violinen. Och varje instrument, varje sektmedlem, levererar sitt jazzmusikaliska uttryck.
Vilken överraskning den här musiken blev! En så merlyssningslockande sexspårs-ep!