Hazelius Hedin

Dela den här recensionen:

Esbjörn Hazelius har en så angenäm röst så att ordens betydelse sjunker in och omsluts av melodin. Detsamma gäller Johan Hedins spel på sopranharpa i Blomkoll, en polska och en menuett från Skåne. Tonerna är lätta som asplöv om sommaren eller koltrastens sång.
Emigrantens farväl, en visa om en sjöman som ger sig av, bedjande att hans älskade ska vara honom trogen till dess att han återkommer …”så länge Gud låter mig behålla livet står jag vid mitt ord…”.
Låten Sven-Erik Lundin är en svensk version av irländska Arthur McBride. Den är en lång berättelse som spinner omkring efterdyningarna i Sverige av spanska inbördeskriget.
Johan Hedin har flera sorters nyckelharpor som ibland låter som en orgel, ibland som kvittrande småfåglar. Oktavharpan (?) mullrar bakom Esbjörn i den episka Göingasaung där en gravt dialektintresserad får sitt lystmäte. Göingskan låter som gutamål som möter färingska. Diftongerna gör den långa berättelsen sångbar. Björndansen efter Olof Tillman avslutar ett fint album men jag lyssnar på Emigrantens farväl igen.