Jim Ghedi & Toby Hay

Dela den här recensionen:

När man lyssnar på gitarristerna Jim Ghedi och Toby Hay hör man en lidelse och ett tekniskt kunnande som man lätt kunde få för sig kommer från ett par äldre, ärrade och livserfarna musiker. Inget kunde vara mer fjärran från verkligheten.

I stället är det de unga Ghedi, på sexsträngad gitarr, och Hay, på tolvsträngad, som frammanar visioner av gitarrhjältar från 1960-talets folkrevival: John Renbourn, Bert Jansch, Davey Graham, Stefan Grossman. Men också de något mer obskyra Robbie Basho och John Fahey (den senare får en hyllning i den improviserade Skeleton dance).

Ghedi och Hays självbetitlade album är deras andra samarbete. Deras första gemensamma album kom 2018, med en uppföljare planerad till 2020 då covid slog till. Som så många andra fick de ändra sina planer, och släppte i stället var sitt soloalbum. Men det hörs att de har sett fram emot att spela ihop igen.

Albumet är helt instrumentalt och består av tio flödande, drömska och melodiska, egenkomponerade spår plus en tolkning av Bridget Cruise 3rd air, av den blinde irländske harpspelaren O’Carolan, och en walesisk vaggvisa, båda framförda i fina, respektfulla arrangemang. Men det är deras egna kompositioner som står ut.

Naturen är en stor inspirationskälla för Ghedi och Hay. Ängar, floder och hedar har fått sina egna titlar. Men också förlust och död har fått tagit form som kompositioner, i åminnelse av släkt och vänner. Det är i kopplingen till världen omkring dem som deras personligheter bäst kommer fram.