Eric Bibb

Dela den här recensionen:

”Gud, vad skivor han släpper, karln!” undslipper min sambo när hon ser vad jag recenserar. En korrekt iakttagelse; det är onekligen så att Eric Bibb ger ifrån sig enorma mängder musik. Det känns inte så länge sedan som jag skrev om hans förra skiva i Lira och då inledde jag recensionen med ungefär samma reflektion. Samtidigt är det så att en Eric Bibb-skiva aldrig är sämre än riktigt bra. Bibb är en enastående låtskrivare, en fantastisk musiker och en fabulös sångare. Kort sagt en unik artist.
Jericho Road återupptar det funkiga, soulbetonade gospelsoundet från förra skivan, Deeper in the well. Personligen tycker jag mer om Bibbs akustiska, enkla bluesfolk (sång + gitarr), men Jericho Road bjuder verkligen på väldigt fin musik. Otroligt välproducerad (rolig att lyssna på i hörlurar), nästan slick, väslpelad, svängig, laidback. Budskapet är typiskt ”Bibbskt”; kärlek, förlåtelse, andlighet, medkänsla, broder- och systerskap, tolerans. Bibb, som för övrigt verkar vara evigt ung, han har sett likadan ut de senaste tjugo åren, ger i vanlig ordning intrycket av att vara en synnerligen vänlig, ödmjuk och god människa (vad besviken jag skulle bli om det inte var så!).
Allt det här, samt givetvis hans oerhörda musikalitet, skiner igenom i varenda en av Jericho Roads låtar. Drinkin’ gourd inleder lågmält, akustiskt och ödesmättat. Freedom train är uptempo countrygospel med snygg fingerpicking, med blinkningar till såväl Woody Guthrie som afropop. Let The mothers step up är Bibb-funk med körer, blås och snyggt gitarrspel av Staffan Astner. Have a heart fortsätter den skönt grooviga linjen med mycket percussion och inslag av afrikansk kora. I The right thing låter det något modernare, och i – äh, vad tusan; allt är bra! Det här är, i vanlig Eric Bibb-ordning, en kanonskiva, punkt slut.