Gunnar Siljabloo Nilson

Dela den här recensionen:

Efter påstötningar av gästande storstadsmusiker satte sig Gunnar Nilson från Notviken utanför Luleå som nittonåring på tåget till Stockholm. Året var 1944. (Jo, han hade dessförinnan jammat med grannen Martin Ljung på gitarr.) Han fick spela på Nalen med tungviktare som Carl-Henrik Norin, var medlem i sångkvartetten Flickery Flies (med bland andra Brita Borg) och gjorde solokarriär. Han blev snabbt populär, inte minst på grund av sin dramatiska och energiska scenstil. Han skickades på turnéer landet runt och blev en jazzens showman, drog nästan lika mycket publik som Snoddas.
Självlärd hade han tragglat klarinett hemma i vedboden sedan han som barn hört Artie Shaw på en stenkaka. Noter lärde han sig aldrig läsa, men gott gehör hade han. Ett slags naturbarn med Fats Waller-känsla, beboptajming och en smekhes röst åt Chet Baker-hållet. Svensk tidig 50-talsjazz var nyfiken och livaktig och famnade både hardcore-spisarna, mild och vild dansmusik och populära schlager.
Vad som hörs genom tidlagren är Siljabloos oförställdhet, hans lust och hans glädje. Han hade bredband till sin publik, han var ingen virtuos, med feeling före finess, och bra på kontakt och kommunikation. Bland de 45 låtarna med till exempel I can’t give you anything but love, Night and day, Ko-ko-ko-mo I love you so och Farfar dansar mambo, finns även Rock around the clock. Någon rocksångare var han inte, men det var knappast Bill Haley heller. Som scatsångare var han som fisken i vattnet.