Ståhls Trio

Dela den här recensionen:

Vibrafonisten Mattias Ståhl har spelat med allt från Sten Sandell till Joakim Milder. Han är en av de där ständigt aktuella jazzmusikerna i Sverige. Här träffar vi honom i trioformatet och i en musik som inte tar i lika mycket som den han skapade på skivorna med Ståhls Blå.
I Ståhls Trio ingår även den i Stockholm bosatte men i Kanada födde basisten Joe Williamson, bekant från skivor med bland andra Eugene Chadbourne och Magnus Broo, samt batteristen Christopher Cantillo, som hörts med både Anna von Hausswolff och Nils Berg Cinemascope. För att nämna en bråkdel av herrarnas uppdrag.
Jag skulle bara gå ut innehåller främst tolkningar av andras kompositioner. Blott fyra av de tio spåren är från någon eller några av trions medlemmar. Basisten Joe Williamson står för tre av dessa, den fjärde är en gemensam insats. För just det gemensamma är viktigt för trion. De lyssnar, känner in, bearbetar intryck och lägger till. Finessrikt, utan att framhäva individuella prestationer på bekostnad av det gemensamma yttrycket. Men ändå med vibrafonen i naturligt majestät.
Det lånade materialet är från Duke Ellington, Sun Ra och inte mindre än två stycken Jan Johansson-nummer. En Bamse-låt av Sten Carlberg (Undervattensvals) och likaledes svenska Doris gamla hit Did you give the world some love today, baby görs också i snygga versioner. Albumets namn kommer från trions fina tolkning av indiemannen Loney Dears låt I was only going out.
Mattias Ståhl börjar få internationellt renommé som uppfinningsrik vibrafonist och det med all rätt. Det är lätt att tänka sig en jazzdiggare som improviserar i skivbutiken och släpar hem ett ex av Jag skulle bara gå ut.