Brad Mehldau

Dela den här recensionen:

Klaviaturspelaren Brad Mehldau har en rejäl bredd i sin tidigare produktion, och den här gången tar han utgångspunkt i progressiv rock, en genre där keyboardister gärna gått till excesser. Men Mehldau överträffar nog dem alla vad gäller instrumentparkens storlek – i de tolv spåren spelar han runt 25 syntar, flyglar, mellotron, orglar, elpianon och andra klaviaturer, plus ett antal slagverk. 

Vissa låtar är egna kompositioner, som Herr und Knecht som dundrar loss med blytung syntbas, slamriga trummor och distad sång på tyska. Andra är inspirerade av låtar av progrockband, som inledningsspåret som bygger på en fras från den kanske mest kända Rush-låten Tom Sawyer, som här framförs av pojksopranen Luca van den Bossche och har försetts med Mark Guilianas brutna trumbeats. 

Och så finns här också fem covers, på just Tom Sawyer som överraskande sjungs av Punch Brothers-mandolinisten Chris Thile och titelspåret som också är en Rush-komposition samt låtar av Gentle Giant, Yes och det nutida progmetalbandet Periphery som här tolkas med Pedro Martins akustiska gitarr och sång på portugisiska. En lång rad ytterligare gäster medverkar på skivan, däribland Becca Stevens på sång och John Davis från Nerve som har programmerat trummor. 

Progrock har ofta ett ett väldigt brett uttryck, och det har även Mehldau. Här är kasten vilda mellan rock, jazz, konstmusik, elektronika, spoken word, och även inspiration av barock som i en fuga spelad på modulärsynt, och han får faktiskt ihop det hela riktigt snyggt.