Steve Earle

Dela den här recensionen:

På J T tar Steve Earle farväl av en förlorad son på det enda sätt han kan. Genom att låta Justin Townes Earles sånger strömma genom faderns fingrar och strupe sluts något slags cirkel i en turbulent men ömsesidigt kärleksfull far och son-relation.

Det vilar en brådskad omedelbarhet över Earles tolkningar av sonens sånger. De ljuder lite trubbiga och hastigt avverkade, somliga spelas för fort, det mesta tycks vara förstatagningar. Det är som att Steve Earle i terapeutiskt syfte inte har velat vila för länge i kompositionerna, resultatet blir därefter – översvallande och nervigt drabbande.

Också i sina mest ystra stunder bär Justin Townes Earles sånger en skärva av sprucken utmattning i sin kärna, det är ett levandets erfarenheter som också Earle den äldre många gånger har fångat, ibland av ren berättarlust, andra gånger som ett trängande måste. J T stämmer ur det sistnämnda. Aldrig blir det mer påtagligt än i avslutande Last words.

Steve Earle har skrivit hjärtslitande farväl tidigare, men elegin är kanske det mest privata och nakna han har formulerat. Över en telefonlina möts far och son i ett kärleksfullt meningsutbyte som skulle bli deras sista men som ger resonans bortom graven.