Israel Nash

Dela den här recensionen:

Efter blixtframgångarna med 2011 års Barn doors and concrete floors hade Israel Nash Gripka, utan att mötas av nämnvärt höjda ögonbryn, ha kunnat välja den mest trygga av vägar för uppföljaren.
I stället spelar artisten sina kort rätt, gör tvärtom och låter mycket av den omedelbara och slagkraftiga rockmusiken från föregångaren kliva åt sidan för ett mer kontemplativt och föga tillrättalagt dito. Med ett tonläge minnande såväl om Neil Youngs On the beach och The Rolling Stones mer jamglada partier från tidigt sjuttiotal som färskare akter som Bon Iver, ser Israel Nash’s rain plans artisten utforska ett bredare spektrum av sitt konstnärskap.
Här vänder sig Gripka inåt för att sätta färg på såväl själsliv som den geografiska platsens betydelse för skapande och liv. Det föder en många gånger svepande och drömsk rockmusik, rik på fallande ackordföljder och begåvad med ett lika moget som chosefritt komponerande där blandade stilgrepp handhas med hantverksskicklighet och stort egensinne.
Albumet utgör ett välkommet stilbrott från en artist som med osviklig integritet fortsätter att profilera sig som en av de mest intressanta och högkvalitativt lyssningsvärda på den samtida americana-scenen.