Johan Borgh

Dela den här recensionen:

Janne Borgh? Från The Moderns, Strindbergs och The Repeatles? Nej, Johan Borgh!

Den nu aktuella Borgh är en Stockholmsbaserad gitarrist med rötterna i bluesen. Men han har nog också fastnat för de senaste årens ymniga ökenblues från Mali, Algeriet, Sahara. Det hörs tydligt i hans spel i en låt som Raga blues. Även om låttiteln törhända antyder en indisk influens.

Nå: musik är musik. Och bra musik är bra musik. Johan Borgh, han gör bra musik. Slide-slirig blues med flöjter kan följas av afrokubansk rytmik, eller bar room-piano-stuk som skulle passa i en gammal tv-serie av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer. Och så det där svänget som finns långt nere bland Louisianas fuktiga träskmarker.

Träskens närhet till Mexikanska golfen mynnar sedan ut i en snygg sak som Rio Grande, där Ry Cooders ande seglar över den spegelblanka ytan. Gudrun’s gospel är även den rent Coodersk, med himmelska slide-toner. Sedan har vi Boogie blues, som är en elektrifierande stänkare av det slag gubbar och gummor kan nicka gillande åt på lokal, med skum som skvimper ned från sejdlarna, rakt på det allt halare och svårdansade golvet framför den låga, publiknära scenen.

Här finns också två tre spår med någon form av surf-touch. Nästan rubbet är instrumentalmusik. Allt detta på en varierad och fullständigt övertygande svensk skiva i bluesfacket, även om just ett dylikt fack kan tyckas alltför trångt att placera Island blues i. Albumets musik lever och har hälsan på sin alldeles egna ö, mitt i den omgivande tsunamin av musik.